Språk vård

Korrdemonen kvicknade snabbt till ur sin postbarnsövarslummer vid åsynen av följande platsannonsrubrik:
Kanske borde jag ha asterisken ha förhindrat mig från att låta mig luras, och jag drog förvisso ett öra åt mig, men bara ett. På det andra föll jag i fällan. Jag skulle ju aldrig ha klickat på den där annonsen om det inte vore för den fantastiska särskrivningen, för jag är ungefär lika lockad av att arbeta på Jordbruksverket som jag är av att läsa Thomas Bodströms nya deckare. Nu läste jag aldrig annonsen ändå utan skrollade genast ned till asterisken i botten och fick läsa:

*Särskrivning är ett av de vanligaste korrekturfelen hos oss.

De verkar ha humor på Jordbruksverket, men miljön är inte hälsosam att vistas i för en särskrivningsallergiker, så jag säger nej tack ändå.

Straff eller hjälp? Vilket ska jag välja nu igen?

Ibland tappar man en bokstav och ibland snurrar man till ett namn. Mycket kan hända när man gör dagstidning, och därför är ångest journalistens arvedel, men man brukar trösta sig med att det inte är så farligt ändå, att det hade kunnat vara värre. Men hade det kunnat bli värre än så här?
Jag visste liksom inte att Socialstyrelsen sitter och klurar på om de tycker att dödsstraff vore en juste grej att införa. Det är ju ett helt ofattbart mäktigt scoop! Eller kan det här vara ett uttryck för en väldigt säregen variant av dyslexi som gör att "straff" och "hjälp" kastas om i huvudet. Nu när jag börjar tänka på det inser jag att det förmodligen finns en sådan sammanblandningsåkomma, för jag vet en kille som med säkerhet lider av den: Jan Björklund.

Tips från Facebook

Jag har redan skrivit en hel del om de språkliga effekterna av så kallade sociala medier (som i mitt fall lika gärna kan anges i singularis, eftersom jag inte tar mig längre än till Facebook och nog aldrig kommer begripa det där med Twitter – det finns gränser för min anpassningsförmåga till den digitala tidsåldern, gränser som möjligen hänger samman med att jag har passerat 30 år, men förmodligen snarare beror på att min hjärna är ännu äldre och tidigare tillhörde en grinig gubbe ur 1800-talets växande borgerskap).

I dag stötte jag i alla fall på en ny teknikgenererad kuriositet. Facebook tycker att det var länge sedan jag skrev till min forna kollega Hanna F och föreslår därför att jag ska "återuppta kontakten med honom". Varför inte till och med "skicka ett meddelande till honom"? Ja, om Hanna till och med har bytt kön sedan sist vi sågs är det ju verkligen på tiden att jag hör av mig till honom och uppdaterar mig lite. Fast jag tycker nog att Hanna hade kunnat skriva en eller två statusuppdateringar helt självmant om det här.

Är inte det själva funktionen med Facebook? Att man ska kunna få veta vem som gifter sig, vem som får barn, vem som har lyckats odla fram en morot på sin html-kodade bondgård och vem som har bytt kön? Ska jag behöva återuppta kontakten med mina vänner för att få veta sådant? I så fall tycker jag att det här med sociala medier är klart överskattat. Då är valfri släkting mer användbar som informationskanal. Facebook – sämre än svärmor.

På topplistan denna vecka

Svensk Bokhandel är en tidning att lita på, men en smula betänksam blir man av det här:
Det där går rakt in på särskrivnings toppen. (Aj, det där gjorde ont att skriva.)

Dagisspråk

Så har vårt barn äntligen blivit erbjuden en dagisplats. Korrdemonen gick naturligtvis genast in på den aktuella förskolans hemsida och blev en smula bekymrad. Inte över den pedagogiska inriktningen, barngruppens storlek, personalomsättningen eller annat som föräldrar tycks fundera över. Nej, Korrdemonen fattar beslut på helt andra grunder och blev aningen betänksam när följande stod att läsa:

Dag två till fyra är du och ditt barn på förskolan mellan klockan 09:00-15:00, så vo får möjlighet att fortsätta bygga ipp en kontakt och tillit.

1. Mellan 9 och 15 heter det. Eller 9-15. Allt annat är straffbart.
2. vo?
3. ipp?

Frågan är: Kan man som korrdemonisk mor våga lämna sitt barn på ett ställe där korrekturavdelningen helt uppenbart har avskaffats?

Ibland lär man sig något nytt

Jag är korrdemon och som sådan kan jag naturligtvis nästan allt. I dag fick jag dock en fråga som jag inte kunde besvara utan att fuska en smula genom att diskret knappa lite på min dator. Frågan var vad ordet klastogen betyder och nu vet jag. Det är ett adjektiv som betyder "kromosomförändrande" – tror jag i alla fall. Klastogena saker kan i alla fall orsaka brott på kromosomerna, har jag begripit.

Frågan är nu bara vad jag ska göra med min nyvunna kunskap. Hur ska jag hitta ett användningsområde för detta vokabulärtillskott? Kanske kan jag begagna mig av ordet för att genomdriva förändringar i ljudmiljön? Om jag går in i en butik med obehagligt hög och dålig musik kanske jag kan stega fram och säga: "Stäng omedelbart av den där skivan! Den är klastogen!" Det kan vara värt ett försök i alla fall och snart lär det behövas. I morgon drar schlagermaskineriet i gång och risken att ådra sig kromosomskador är överhängande.

Var ska liket ligga?

Vi har diskuterat lik på jobbet i dag och äntligen fått ordning på den klassiska garderobsmetaforen. Frågan var vad som finns i garderoben: lik eller skelett? Catharina Grünbaums spalt gav klart besked. Det är skelett som hotar att rassla till och avslöja garderobsinnehavarens skamliga hemligheter. Liken ligger däremot i lasten och förr gav det otur för skeppets besättning. Numera är de två uttrycken synonyma, men för den skull ska de inte blandas ihop.

Var sak på sin plats, lik i lasten och skelett i garderoben. Känns ju bra att veta var man har sina grejer.

För övrigt är Korrdemonen som bekant ingen vän av oöversatt engelska mitt i svenskan, men vad gör man? Vad kallar man en cliffhanger på renare svenska? Hur känns klipphängare? Inget vidare väl...