Om bibliofili och romanernas mening

I väntan på att Korrdemonen junior ska komma ut läser jag böcker. Och efter flera besvikelser tycks jag nu äntligen ha fått bättre flyt i mina bokval, fast det kanske snarast beror på att jag valt rätt säkra kort. Cormac McCarthys kolsvarta dystopi "Vägen" levde till exempel upp till mina högt ställda förväntningar och nu har jag gett mig i kast med Elias Canettis "Förbländningen", som även den verkar hålla vad andra lovat.

Den komplett galne huvudpersonen, sinologen och boksamlaren Peter Kien, är underhållande som sällskap och skildringen av hans omfattande privatbibliotek ger bränsle åt min egen fantasi om att någon gång få ha hundratals hyllmeter fyllda med gulddekorerade skinnband. Tänk bara att få gå runt i rökrock och stryka med fingrarna över bokryggarna, klättra upp på en stege och lyfta ned exklusiva handskrifter med färgranna drolerier i marginalerna! Å, jag vill vara en tokrik, excentrisk bibliofil med eget gods på den engelska landsbygden!

Nu är Peter Kien inte så där övermåttan förtjust i den typen av nöjesläsning som jag ägnar mig åt, utan anser att litteratur bör ha vetenskapligt innehåll. I följande, helt fantastiska stycke, lägger han ut texten om skönlitteraturens skadliga effekter:

"Men av romaner blir själen inte fet. Den njutning som de eventuellt bereder får man betala alldeles för mycket för: de bryter ned även den bästa karaktär. Man lär sig att leva sig in i alla sorters människor. Man får smak för det myckna dividerandet. Man går upp i de figurer som passar en. Alla synpunkter blir begripliga. Villigt överlämnar man sig åt främmande målsättningar och förlorar för längre tid de egna ur sikte. Romaner är som kilar som en skrivande skådespelare driver in i sin läsares hela samlade personlighet. Ju bättre han beräknar kil och motstånd desto mer splittrad blir den personlighet han lämnar efter sig. Romaner borde vara förbjudna av hänsyn till statens väl."

Lite så där lät det förresten i kritiken av Jonathan Littels "De välvilliga", som är skriven ur en SS-officers perspektiv och nyligen kom ut på svenska. I en israelisk intervju översatt i DN fick författaren svara på frågan om varför han ger förövarna en röst, en fråga som känns grundad i Peter Kiens ovanstående brandtal mot romanen som konstform. Som om skönlitteraturens förmåga att skapa förståelse för andras handlingar behövde berättigas. Som om det fanns ett krav på att böcker skulle vara moraliskt uppbyggliga. Nej, jag kliver villigt in i galningars huvuden och just nu heter min favoritgalning Peter Kien.