Det luktar ändå pengar...

Det är inte bara sportfolk som skapar onödiga kortformer av inte särskilt långa ord. Även folk inom kultur- och nöjessektorn kan tröttna efter första stavelsen och liksom bara stryka ändelsen. Detta är något som ordet "ruffig" inte sällan råkar ut för.

När jag lyssnade på förra veckans avsnitt av modemagasinet "Stil" i P1 talades det om varumärken som gör allt för att överraska sina kunder och som exempel nämndes Commes des garçons. Företaget öppnar "gerillabutiker"* i underjordiska industrilokaler. Stenhård betong som kontrast till den dyra lyxen. När modefolk sedan, med beundran i rösten, beskriver Commes des garçons tillfälliga butiker använder de inte det förväntade adjektivet "ruffig", utan kortvarianten "ruff".

Så hur ska vi förklara detta behov av att komprimera ett inte särskilt långt ord? Är det ren lättja, måhända orsakad av alltför mycket gratischampagne dagen innan? Eller är det kanske snarare ett symptom på engelska sjukan? Ett försök att tvätta bort de provinsiella fläckarna och få svenskan att låta mer världsvan? Ruffiga kan ju saker vara i Molkom och Ljungby, men i New York är de "rough", eller möjligen "ruffa". På samma sätt är "mode" ett ord som lätt associeras med utdöende tantbutiker i sömniga småstäder - de kan heta sådant som "Anettes mode" och saluföra "dammode till rätt pris".

Nej, urbana hipsters har för länge sedan lämnat modet bakom sig. Nu är det "fashion" som gäller. Och fashionplaggen hittar man så klart i ruffa gerillabutiker med arbetarklasskänsla, men där doften av bensin och betong aldrig kan dölja den starka lukten av pengar.

*Gerillabutiker - ett medvetet missvisande ord som försöker ge kapitalismen en air av uppstudsig gräsrotsrörelse