Det säger inte klick mellan mig och Martina Lowden. Jag som liksom hade sparat hennes debutroman "Allt" till min långa ledighet för att kunna läsa den i ett svep. Men hennes prosalyriska ordlekar är inte för mig. Som den här till exempel:
"Eller så kunde vi bilda ett band. Ett halvklotband."
Det är en bokbindarnördig ordvits som möjligen platsar på DN:s Namn & nytt-sida där den kanske skulle kunna få någon pensionerad antikvariatsanställd att le.
Eller så hade boken landat bättre i mig när jag var en lillgammal tonåring med huvudet fullt av Gunnar Ekelöf, Edith Södergran, SAOL och dåligt körsbärsvin, samt med en trave anteckningsböcker fullklottrade med hemmasnickrade aforismer i byrålådan. Det känns för sent nu. Jag är inte alls sugen på att återbesöka min ungdom.
Nej, det säger verkligen inte klick. Det hjälpte inte ens att jag gjorde ett försök att förstå henne genom att lyssna på hennes sommarpratarprogram. När jag läser "Allt" känner jag mig som om jag satsat pengar på ett sådant där gatuspel där man ska gissa under vilken kopp som myntet ligger. Det är idel trix och krumbukter för att man inte ska märka att myntet snabbt smusslats undan. Texten är späckad med vittra referenser, minipastischer, namndroppande och axplock ur uppslagsverk, men det är bara dimridåer som ska dölja hur tomma sidorna egentligen är. Eller så kan man kalla "Allt" för ett litterärt delirium, fast det låter för mycket som en bra sak.
Nu kvarstår bara frågan: Ska jag läsa färdigt boken bara för att ge min kritik täckning? Eller ska jag lägga min lediga tid på en bok som jag vill läsa och inte bara vill ha läst? Jag känner mig bokbunden.... Ja, ni ser vad den här boken gör! Ordvitsarna flockas i munnen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar